annajuliablom

Det var sommar och varmt, det var sista gången han var hemma.

Ett utav mina sista minnen av pappa var när pappa kom hem på permission från hospice, han åkte med en taxi. Jag var hemma med massa kompisar och vi hoppade studsmatta och sånt, men när taxin kom tog sig pappa ut ur bilen med hjälp av mamma och chaffören. När hon hade fått med pappas väska så tackade hon chaffören och började gå med pappa. Jag blev stel i hela kroppen... Han var smal som en tråd och kunde inte gå själv utan mammas hjälp, hon gick bredvid och hade hans arm över sin axel. Dem tog ett steg i taget. Han var blekare än vanligt och kindbenen hade tydligare konturer. Mamma ropade på mig för hon kunde inte få upp pappa för trappan själv. När jag kom fick jag ta tag i pappas händer medans mamma puttade på i bak så att han inte skulle falla baklänges. Jag vågade knappt hålla i hand händer för att känslan var läskig.. Det läskiga var inte att han inte kändes som samma person, utan det var att händerna var så smala så jag fick känslan av att dem går sönder om jag håller för hårt.
Jag kände blickarna från mina vänner men jag låtsades inte om det. Jag tyckte på något sätt att det var pinsamt. Jag hjälpte honom in sen gick jag ut igen och fortsatte som om ingenting hade hänt. Men inom mig fanns en illamående känsla, jag förstog att han inte skulle leva så länge till, men även fast mamma hade sagt det massa gånger så förstog jag nog inte riktigt att det var så illa. Eller rättare sagt.. jag ville inte förstå. Jag har i alla år fått höra av mamma att "pappa har åkt in till sjukhuset idag och jag vet inte om han kommer att kunna komma hem något mer, han var väldigt dålig"
Mina kompisar kunde nog inte alls förstå, det var förmodligen ingen som hade det lika dant hemma. Dem hade det säkert jobbigt på andra sätt men inte så jobbigt som det är att veta att sin pappa ska dö, bara att man inte vet exakt vilken dag och tid. Men snart det visste jag.

En enkel sak som att bara komma hem från skolan och säga, "Pappa, jag fick Mvg på min inlämning".. eller, berätta att "jag kom 3a idag på ridtävlingen!.." Det är sånt som är svårast, det är det som tar mest på krafterna. Att aldrig kunna berätta när man känner sig nöjd över någonting, eller missnöjd. Det går ju att berätta men svaret blir ju tomt och det är inte så kul :(
Men om allt detta med pappa och mamma inte hade hänt så hade inte jag varit den personen som jag är idag, det är händelserna och upplevelsena som har format mig till den människan jag är idag! Jag hade nog inte haft det intresset för människors hälsa om detta inte hade inträffat..!


--

                                 



Dagen efter detta farväl var jag i skolan och det var då han operarades. Jag kunde inte koncentera mig på hela dagen och sedan när skolan äntligen var slut, skyndade jag mig att ta på mina skor, jackan och väskan för att snabbt komma hem och få veta ifall pappa levde eller om han hade dött. När jag hade gått en bit såg jag en person som kom gående från andra hållet, det såg ut som att det var min mamma, hon kanske kommer för att säga att pappa fortfarande lever? Jag blev självklart glad och började springa men när vi kom närmare varandra såg jag att det inte var mamma utan det var en annan bekant som igentligen inte är ett dugg lik mamma. Jag önskade nog så mycket att det hade varit mamma så jag skapade den bilden i mitt huvud. Jag blev besviken så jag började gå snabbt istället för att springa. Vi sa hej till varandra och jag fortsatte gå fort hem. När jag väl var hemma så blev jag ännu mer besviken. Mamma var hemma men hon hade inte hört något från läkarna...

Det var en dag som kändes hur lång som helst, kunde aldrig den där jävla skolan ta slut så jag kunde få veta om min pappa ens LEVDE?! .. Operationen tog 16 timmar och var som jag skrev i förra texten, väldigt komplicerad. Vi fick senare på kvällen veta att han hade klarat operationen men det var inte alls säkert att han skulle klara de närmaste dygnen, kroppen var svag som fan och det var hårt! Jag kan lova dig att hela min dag gick åt att undra ifall jag skulle få se min pappas ansikte någon mer gång! Den dagen var bland de tuffaste i mitt liv, som tur var så hade den ett lyckligt slut! .. <3

                                

När pappa skulle opereras för " första gången tror jag att det var", då visste vi ju inte ifall han skulle överleva. Jag var liten men jag förstog ändå allvaret i det hela. När vi åkte till Salgrenska i Göteborg för att ta farväl utav min älskade pappa, han skulle byta ut 5 utav sina organ eftersom han led utav cancer och det var ett osäkert ingrepp som göras så därför visste läkarna inte om han skulle klara av operationen. De hade aldrig tidigare gjort ett sådant ingrepp så dem var ju inte säkra på vad dom igentligen skulle göra.
Pappa fick vänta på organ och en fredags eftermiddag så kom det beskedet att det fanns organ som skulle kunna passa till pappa, och han var tvungen att komma till Göteborg så snabbt som det var möjligt..
Det enda vi vet om organen är att det var en ung man som hade dött i en bilolycka, mer ville pappa inte veta..   

Jag kommer inte ihåg något från resan ned till det välbesökta sjukhuset för vi åkte dit ganska ofta men jag har ändå inte så många minnen utav bilresorna.
Kanske hade jag mycket tankar i huvudet? 
Men jag kommer därimot ihåg att vi stod i pappas rum och han berättar för oss att han kanske inte kommer att överleva opertionen.
- Kom mina barn, säger han till mig och min bror. Vi ställde oss på var sin sida om honom där han ligger i sin sjukhus säng, han kramar om oss båda två, han luktade sjukhus, en sån lukt som jag fortfarande inte gillar, förmodligen så kommer jag aldrig att göra det..
Jag grät inte till en början men när pappa började prata om hur mycket han älskade oss och att vi skulle ta hand om oss och mamma om han inte kunde stanna kvar på jorden.. Även att han skulle sakna oss..
Då började jag gråta och när pappa märkte att jag grät så började han också gråta.
Det är ett utav dem väldigt få gångerna som jag har sett honom gråta. Mamma grät också och det var så känslosamt att det var svårt att inte fälla tårar.

Mamma har även berättat i efterhand att när vi hade tagit farväl och var tvunga att åka hem igen så gick jag och Johan ut ifrån pappas sjukhusvita rum, vi höll varandra i händerna och gick efter morfar. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på hur gulligt det var och att vi tog hand om varandra är ännu gulligare.. !

                                





Det första minnet jag har av att pappa är sjukt var när jag, mamma och Johan hade varit ute och gått (påskkärringar eller halloween:at?) och när vi kom hem och in genom hallen och vidare in i "finrummet" satt pappa vid telefonen som fanns i hörnet.  
När vi kom in la han precis på luren och vände sig mot oss och hans ansiktsuttryck sa mycket just då. Han kisade så som alltid gjorde när han hade ont.
- Jag har jätte ont i magen, sa han till oss fast såklart mest riktat mot mamma.
Jag och Johan såg att pappa inte mådde bra och jag vet inte om det är normalt att barn gör som vi gjorde men vi gick till väggen närmast pappa, där satte vi oss i våra fina dräkter och talade om att vi också hade ont i magen.
Jag kommer ihåg att när pappa inte mådde bra så gjorde inte jag heller det även fast jag bara var 5-6 år så förstog jag att allt inte var som det skulle... När pappa berättade att han hade ont i magen så fick jag också det, på riktigt, så som om en kniv sticks rakt in..


Jag minns känslan, att komma hem och vara glad för att det var roligt att vara ute och få godis, men när man kommer hem och märker att pappa mår piss då försvinner den glada känslan rätt fort faktiskt.. Någon tar tag i det glada och jagar bort det med vindens fart. En hundradels sekund, så jävla snabbt går det från Glad till Ledsen, men från Ledsen till Glad kan det ta längre tid, om man inte har sånna vänner som jag, för då kan det ändras snabbt om jag får det rätta stödet!  <3
TACK!