annajuliablom

                                





Det första minnet jag har av att pappa är sjukt var när jag, mamma och Johan hade varit ute och gått (påskkärringar eller halloween:at?) och när vi kom hem och in genom hallen och vidare in i "finrummet" satt pappa vid telefonen som fanns i hörnet.  
När vi kom in la han precis på luren och vände sig mot oss och hans ansiktsuttryck sa mycket just då. Han kisade så som alltid gjorde när han hade ont.
- Jag har jätte ont i magen, sa han till oss fast såklart mest riktat mot mamma.
Jag och Johan såg att pappa inte mådde bra och jag vet inte om det är normalt att barn gör som vi gjorde men vi gick till väggen närmast pappa, där satte vi oss i våra fina dräkter och talade om att vi också hade ont i magen.
Jag kommer ihåg att när pappa inte mådde bra så gjorde inte jag heller det även fast jag bara var 5-6 år så förstog jag att allt inte var som det skulle... När pappa berättade att han hade ont i magen så fick jag också det, på riktigt, så som om en kniv sticks rakt in..


Jag minns känslan, att komma hem och vara glad för att det var roligt att vara ute och få godis, men när man kommer hem och märker att pappa mår piss då försvinner den glada känslan rätt fort faktiskt.. Någon tar tag i det glada och jagar bort det med vindens fart. En hundradels sekund, så jävla snabbt går det från Glad till Ledsen, men från Ledsen till Glad kan det ta längre tid, om man inte har sånna vänner som jag, för då kan det ändras snabbt om jag får det rätta stödet!  <3
TACK!