Kämpa!
Jag orkar inte vara ledsen mer nu! Jag vill vara GLAD .. :D
Ska försöka åka ut till Linnéa i veckan och rida, och sen på lördag ska jag med amanda på tävling och sånt får mig på bra humör för stunden iaf, jag behöver göra något tills jag somnar för då hinner jag aldrig tänka på saker som sänker mitt humör.. Jag ska verkligen försöka att inte deppa mer nu!!!! .. Blä
Jaja, men det löser sig alltid!
Ibland kan tankarna gå över till de lite mörkare, som jag hellst inte vill tänka, och som tur är så kommer dem inte så ofta. "Kunde inte jag ha fått följa med? Jag vill vara hos dig, kan du inte hämta mig? Gör så att jag försvinner härifrån! "
<3
Life is hard!
Va du tvungen?
När jag gråter tänker jag alltid att du står där och kollar på mig, precis som att det är en genomskinlig vägg imellan oss, du kan inte ta dig igenom den. Du bara står där och ser på mig med snälla, ledsna ögon som ber mig att sluta gråta, du har så många gånger försökt ta dig igenom väggen men det går inte och du orkar inte så länge eftersom din kropp fortfarande är svag. När jag ser på dig blir mina tårar bara ännu tydligare, det är som att någon häller ut ett vattenglas, allt kommer på en gång.. Jag skulle kunna skrika, kanske skulle det kännas bättre då? Men jag vågar inte göra det, för tänk ifall någon hör mig.. Det vill jag ju inte.
Andra får ta stryk, men det är inte meningen att göra så. Jag vill ha någon som kramar mig men ändå inte. Jag vill att någon ska torka bort mina tårar men det känns inte rätt ändå..
In situation I can´t be strong...
Orkar inte!
Jag vill vara som pappa!
Jag vill också vara sån!
En ganska vanlig dialog, som jag vet har upprepats flera gånger..
-vill du ha mat? säger mamma
Nej tack, jag mår inte så bra :) säger pappa.
10 min senare ber han mig hämta telefonen och jag gör det. Han slår numret till hemsjukvården och frågar om de kan komma och ge honom en morphine spruta. Då har man väldigt ont men han klagade fan aldrig, förlåt att jag svär men det är så sjukt tycker jag, att en människa kan ha den smärtan utan att klaga. Jag klagar på huvudvärk och sånt töntigt, det är faktiskt väldigt mesigt igentligen. På slutet hade han både morphine- plåster, spruta och tablett.
Jag kan inte föreställa mig att ha så ont, men att kunna hålla kvar livsglöden efter all smärta och kamp som han har fått stå ut med så gör det han till min förebild, jag vill sträva emot att bli en människa som är stark!
Jag ser alltid glad ut, det vet jag men även jag har dagar som känns mindre roliga, det klart att jag inte går runt och alltid ser glad ut för att jag inte vill att någon ska se att jag är ledsen. Men ibland är det så att jag låtsas vara glad för min egen skull. Annars blir det bara värre, om jag går runt och tänker hela tiden på att jag inte är glad och att livet suger så blir jag bara mer ledsen och då slutar kvällarna med att kudden blir våt av mina tårar.
Jag vill vara den Glada tjejen, så det är de jag strävar emot! .. men det tar emot ibland. ! 
Sista gången pappa var hemma!
Det var sommar och varmt, det var sista gången han var hemma.
Ett utav mina sista minnen av pappa var när pappa kom hem på permission från hospice, han åkte med en taxi. Jag var hemma med massa kompisar och vi hoppade studsmatta och sånt, men när taxin kom tog sig pappa ut ur bilen med hjälp av mamma och chaffören. När hon hade fått med pappas väska så tackade hon chaffören och började gå med pappa. Jag blev stel i hela kroppen... Han var smal som en tråd och kunde inte gå själv utan mammas hjälp, hon gick bredvid och hade hans arm över sin axel. Dem tog ett steg i taget. Han var blekare än vanligt och kindbenen hade tydligare konturer. Mamma ropade på mig för hon kunde inte få upp pappa för trappan själv. När jag kom fick jag ta tag i pappas händer medans mamma puttade på i bak så att han inte skulle falla baklänges. Jag vågade knappt hålla i hand händer för att känslan var läskig.. Det läskiga var inte att han inte kändes som samma person, utan det var att händerna var så smala så jag fick känslan av att dem går sönder om jag håller för hårt.
Jag kände blickarna från mina vänner men jag låtsades inte om det. Jag tyckte på något sätt att det var pinsamt. Jag hjälpte honom in sen gick jag ut igen och fortsatte som om ingenting hade hänt. Men inom mig fanns en illamående känsla, jag förstog att han inte skulle leva så länge till, men även fast mamma hade sagt det massa gånger så förstog jag nog inte riktigt att det var så illa. Eller rättare sagt.. jag ville inte förstå. Jag har i alla år fått höra av mamma att "pappa har åkt in till sjukhuset idag och jag vet inte om han kommer att kunna komma hem något mer, han var väldigt dålig"
Mina kompisar kunde nog inte alls förstå, det var förmodligen ingen som hade det lika dant hemma. Dem hade det säkert jobbigt på andra sätt men inte så jobbigt som det är att veta att sin pappa ska dö, bara att man inte vet exakt vilken dag och tid. Men snart det visste jag.
I´ll always love you!
En enkel sak som att bara komma hem från skolan och säga, "Pappa, jag fick Mvg på min inlämning".. eller, berätta att "jag kom 3a idag på ridtävlingen!.." Det är sånt som är svårast, det är det som tar mest på krafterna. Att aldrig kunna berätta när man känner sig nöjd över någonting, eller missnöjd. Det går ju att berätta men svaret blir ju tomt och det är inte så kul :(
Men om allt detta med pappa och mamma inte hade hänt så hade inte jag varit den personen som jag är idag, det är händelserna och upplevelsena som har format mig till den människan jag är idag! Jag hade nog inte haft det intresset för människors hälsa om detta inte hade inträffat..!
--
