Sista gången pappa var hemma!
Det var sommar och varmt, det var sista gången han var hemma.
Ett utav mina sista minnen av pappa var när pappa kom hem på permission från hospice, han åkte med en taxi. Jag var hemma med massa kompisar och vi hoppade studsmatta och sånt, men när taxin kom tog sig pappa ut ur bilen med hjälp av mamma och chaffören. När hon hade fått med pappas väska så tackade hon chaffören och började gå med pappa. Jag blev stel i hela kroppen... Han var smal som en tråd och kunde inte gå själv utan mammas hjälp, hon gick bredvid och hade hans arm över sin axel. Dem tog ett steg i taget. Han var blekare än vanligt och kindbenen hade tydligare konturer. Mamma ropade på mig för hon kunde inte få upp pappa för trappan själv. När jag kom fick jag ta tag i pappas händer medans mamma puttade på i bak så att han inte skulle falla baklänges. Jag vågade knappt hålla i hand händer för att känslan var läskig.. Det läskiga var inte att han inte kändes som samma person, utan det var att händerna var så smala så jag fick känslan av att dem går sönder om jag håller för hårt.
Jag kände blickarna från mina vänner men jag låtsades inte om det. Jag tyckte på något sätt att det var pinsamt. Jag hjälpte honom in sen gick jag ut igen och fortsatte som om ingenting hade hänt. Men inom mig fanns en illamående känsla, jag förstog att han inte skulle leva så länge till, men även fast mamma hade sagt det massa gånger så förstog jag nog inte riktigt att det var så illa. Eller rättare sagt.. jag ville inte förstå. Jag har i alla år fått höra av mamma att "pappa har åkt in till sjukhuset idag och jag vet inte om han kommer att kunna komma hem något mer, han var väldigt dålig"
Mina kompisar kunde nog inte alls förstå, det var förmodligen ingen som hade det lika dant hemma. Dem hade det säkert jobbigt på andra sätt men inte så jobbigt som det är att veta att sin pappa ska dö, bara att man inte vet exakt vilken dag och tid. Men snart det visste jag.
