annajuliablom

                                 



Dagen efter detta farväl var jag i skolan och det var då han operarades. Jag kunde inte koncentera mig på hela dagen och sedan när skolan äntligen var slut, skyndade jag mig att ta på mina skor, jackan och väskan för att snabbt komma hem och få veta ifall pappa levde eller om han hade dött. När jag hade gått en bit såg jag en person som kom gående från andra hållet, det såg ut som att det var min mamma, hon kanske kommer för att säga att pappa fortfarande lever? Jag blev självklart glad och började springa men när vi kom närmare varandra såg jag att det inte var mamma utan det var en annan bekant som igentligen inte är ett dugg lik mamma. Jag önskade nog så mycket att det hade varit mamma så jag skapade den bilden i mitt huvud. Jag blev besviken så jag började gå snabbt istället för att springa. Vi sa hej till varandra och jag fortsatte gå fort hem. När jag väl var hemma så blev jag ännu mer besviken. Mamma var hemma men hon hade inte hört något från läkarna...

Det var en dag som kändes hur lång som helst, kunde aldrig den där jävla skolan ta slut så jag kunde få veta om min pappa ens LEVDE?! .. Operationen tog 16 timmar och var som jag skrev i förra texten, väldigt komplicerad. Vi fick senare på kvällen veta att han hade klarat operationen men det var inte alls säkert att han skulle klara de närmaste dygnen, kroppen var svag som fan och det var hårt! Jag kan lova dig att hela min dag gick åt att undra ifall jag skulle få se min pappas ansikte någon mer gång! Den dagen var bland de tuffaste i mitt liv, som tur var så hade den ett lyckligt slut! .. <3