annajuliablom

                                

När pappa skulle opereras för " första gången tror jag att det var", då visste vi ju inte ifall han skulle överleva. Jag var liten men jag förstog ändå allvaret i det hela. När vi åkte till Salgrenska i Göteborg för att ta farväl utav min älskade pappa, han skulle byta ut 5 utav sina organ eftersom han led utav cancer och det var ett osäkert ingrepp som göras så därför visste läkarna inte om han skulle klara av operationen. De hade aldrig tidigare gjort ett sådant ingrepp så dem var ju inte säkra på vad dom igentligen skulle göra.
Pappa fick vänta på organ och en fredags eftermiddag så kom det beskedet att det fanns organ som skulle kunna passa till pappa, och han var tvungen att komma till Göteborg så snabbt som det var möjligt..
Det enda vi vet om organen är att det var en ung man som hade dött i en bilolycka, mer ville pappa inte veta..   

Jag kommer inte ihåg något från resan ned till det välbesökta sjukhuset för vi åkte dit ganska ofta men jag har ändå inte så många minnen utav bilresorna.
Kanske hade jag mycket tankar i huvudet? 
Men jag kommer därimot ihåg att vi stod i pappas rum och han berättar för oss att han kanske inte kommer att överleva opertionen.
- Kom mina barn, säger han till mig och min bror. Vi ställde oss på var sin sida om honom där han ligger i sin sjukhus säng, han kramar om oss båda två, han luktade sjukhus, en sån lukt som jag fortfarande inte gillar, förmodligen så kommer jag aldrig att göra det..
Jag grät inte till en början men när pappa började prata om hur mycket han älskade oss och att vi skulle ta hand om oss och mamma om han inte kunde stanna kvar på jorden.. Även att han skulle sakna oss..
Då började jag gråta och när pappa märkte att jag grät så började han också gråta.
Det är ett utav dem väldigt få gångerna som jag har sett honom gråta. Mamma grät också och det var så känslosamt att det var svårt att inte fälla tårar.

Mamma har även berättat i efterhand att när vi hade tagit farväl och var tvunga att åka hem igen så gick jag och Johan ut ifrån pappas sjukhusvita rum, vi höll varandra i händerna och gick efter morfar. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på hur gulligt det var och att vi tog hand om varandra är ännu gulligare.. !